Lördag/Söndag ='(

Det känns så jävla konstigt, det har vart du och jag i över 2 år..
Jag vet inte vad jag ska säga... jag tror inte jag fattade alltsammans förens jag var hemma på natten. Eller så kanske det är för att jag inte vill visa för någon att jag är ledsen men det är okej när man ligger ensam hemma i sin säng.
Det var skönt och prata i telefon med dig den natten, du har ett sånt unikt sätt att prata med mig, du får mig och skratta samtidigt som jag gråter. Du är den enda som lyckas med de!

Det känns så konstigt att förlora det bästa man har här i livet, men de kanske är mitt fel att de vart som de vart. Jag kanske borde ha varit snällare... Men de borde du med varit.

Det känns så konstigt att du säger "jag vill va din vän, du är en av de människorna som står mig närmast, jag vill kunna träffa dig. Du är min bästa vän."
Förlåt men jag vet inte om jag klarar de..
Jag vill inte va din bästa vän, jag tror du vet vad jag vill.

Efter idag (söndag) känns allt ännu värre och jag tror du vet varför.
Ja, jag vet att det var lika mycket jag..Men tänk på att jag vill något!

Du är min första stora kärlek och förmodligen den enda.
Allt jag vill är att allt ska bli bra, på ett sätt eller ett annat.
Men 2 år är inte så lätt och släppa! vill jag släppa de ?
Jag menar.. Inte vill jag glömma allt vi gjort tillsammans..
Det är ju den finaste tiden i hela mitt liv. Ja de är sant!
Nej, jag vill inte glömma. Men jag vill inte minnas!
Jag menar, hur ska jag kunna gå vidare då?
Om alla våra minnen snurrar runt i min skalle?
Skulle verkligen behöva lite hjälp nu.

Jag älskar dig tack för alla fina minnen vi delar!
29/10-06 - 06/12-08 <3